tisdag 30 april 2013

Lyssna på mitt barn eller lyssna på andras åsikter?

Innan jag fick barn själv så förstod jag inte hur mycket åsikter människor har om andras barn. Jag förstod inte heller hur ont det skulle göra ibland när dessa åsikterna uttrycktes eller ibland bara tänktes. Tankarna syns tyvärr väldigt väl även om de inte uttrycks i ord. Blickar, ansiktsuttryck, fnysningar. Nedlåtande fnysningar. Och det gör ont fast jag inte vill att det ska göra så.

Jag valde medvetet att vänta med barn. Jag var inte redo när jag var trettio och definitivt inte när jag var tjugofem. Att det sen tog alldeles för lång tid innan hon äntligen fanns är en annan historia. Min egen uppväxt och en stor del av vuxenlivet har präglats av min otrygghet och jag ville inte sätta barn till världen innan jag hade bottnat i mig själv. Mamma menade ofta att hon hade dåligt samvete över att hon inte kunnat möta mitt trygghetsbehov, att hon kände sig kvävd och otillräcklig och jag lovade mig själv att inte göra likadant. Jag tror att vi föds olika, en del har en bägare nästan fylld av trygghet, andras, som min, är i stort sett tom. En kollega till mig brukar säga att "barn tankar trygghet, när de har tankat färdigt så släpper de taget" och jag tror på det. Jag fick inte tanka färdigt och har därför fått jobba hårt med att försöka fylla min bägare på andra sätt.

Mitt sätt att hantera Maja på är därför att lyssna, inte att försöka bestämma över, eller styra hennes behov i nuläget. Hon får därför amma när hon önskar, vilket kan bli tre gånger i timmen, eller varje, eller varannan timme. Hon ligger och sover hos mig dagtid eftersom hon har svårt att somna och inte kommer till ro på egen hand. På kvällen somnar hon tätt intill mig och ligger så till hon sover djupt, då jag lyfter över henne till nestet i spjälsängen som står intill min säng. Jag bär på henne mycket, antingen i famnen, i en sjal eller i en sele. Om hon ligger i vagnen eller på golvet eller i någon annans famn och visar hon att hon är missnöjd på ett eller annat sätt så tar jag upp henne eller ber att få tillbaka henne från personen som håller henne. I nuläget är jag och hennes pappa hennes trygghet och hon ska inte behöva kämpa för att få komma till någon av oss.

Detta verkar provocera en del människor något oerhört. Jag har fått höra ett otal gånger att jag skämmer bort henne, att hon kommer att bli mammig, inte hon inte kommer att kunna bli självständig och så vidare. Du måste göra det och du måste göra detta. Och meningen som kommer oftast ur de andras munnar: du måste ju vänja henne... Som jag kommit att hata det ordet. Att vänja henne vid det som hon inte är redo för? När hon visar tydligt att hon inte vill. Varför skulle jag göra det?! Att träna henne på olika saker, det är en annan sak. Det är jag med på. Men inte att vänja henne vid något som hon tycker är obehagligt genom att låta henne skrika efter oss eller skrika sig till sömns.

Och hur funkar alla andra förhållanden? Vilka tips ger vi när det gäller ett förhållande mellan två vuxna parter? Lyssna inte på din partner när hen vill vara nära dig. Om hen är osäker och har svårt att vara ifrån dig då ska du vara hård och verkligen inte ta i henom. Om hen vill prata med dig så ska du igonera detta så länge du orkar. Men det är ju inte samma sak? Nä, det är ju inte det!!! Ett barn eller en bebis kan inte uttrycka sina behov som en vuxen kan. Varför skulle vi då ignorera det som denne behöver? Ska vi inte lyssna så mycket mer noggrant om man inte riktigt förmår att uttrycka sig? Jag tror INTE att barn kinkar eller skriker för att de gillar att kinka och skrika eller för att de på något sätt försöker manipulera sin omgivning till att göra som denne vill. Skriket är ju för att den är hungrig, trött, våt i blöjan eller för att denne behöver närhet. De andra behoven skulle vi inte drömma om att inte tillfredsställa, varför nekar vi dem då närhet om de behöver det?

För jag tror att närhet är en av de faktorer som leder till trygghet, riktig, äkta grundtrygghet. Och om jag lyssnar på henne så kommer hon att veta att jag finns där för henne och då kommer hon att kunna röra sig bort ifrån mig när hon är redo för det. Istället för att jag rör mig bort från henne. Jag tror inte på skrikmetoder, eller det är klart att de funkar annars skulle ingen använda dem. Men jag tror inte på dem ändå. Jag tror inte att de behövs.

Det kanske tar längre tid att göra som jag gör men vad ska jag göra med min tid förutom att finnas till för henne? Jag önskade inte barn för att mitt liv skulle vara likadant som det var innan eller för att jag skullle ha båda händerna fria till att göra en masssa saker hela tiden. Jag har fortfarande inga behov av att springa på stan eller leka lattemamma. Om det tar ett halvår eller ett år längre tid för henne att kunna somna själv så får det väl ta det?

Jag har oxå fått höra att så där hade jag inte kunnat göra om jag vore singel, ensamstående mamma eller om Maja inte hade varit enda barnet. Nä, tro fan att jag inte hade kunnat ligga på soffan eller i sängen hela dagarna med henne då. Då hade jag fått hitta andra sätt att få henne att somna på, kanske i bärsjalen eller i selen. Men nu är jag ju inte ensam med henne, eller har fler barn för den delen, och Majas pappa har verkligen fått ta ett mycket större ansvar här hemma sen hon kom. Vilket nog inte är helt av ondo eftersom han nu har mycket bättre koll på vad som behöver och inte behöver göras här hemma. Jag har oxå fått släppa på att saker och ting ska göras på mitt sätt och insett att det går att göra på hans sätt istället.

Jag tror inte att man kan skämma bort ett barn med närhet eller kärlek eller genom att lyssna på dem. Skämma bort någon är något helt annat. Det handlar om att inte kunna sätta gränser eller inte vara konsekvent när det gäller till exempel pengar, saker, sysslor som ska göras, att laga speciell mat till någon som inte vill äta det som finns på bordet och så vidare. Saker och handlingar, inte närhet och kärlek. Tillgången på närhet och kärlek ska vara obegränsad.

Det jag har så svårt att förstå är hur mitt sätt att tänka på och behandla henne kan vara så provocerande.

24 kommentarer:

  1. Hej! Ramlade in på din blogg via samlade ivfbloggar. Ville bara säga till dig att jag håller med dig och stå på dig! / Åsa

    SvaraRadera
  2. Jag tänker precis som dig och jag bär därför barn nr 2 i sele varje gång hon ska sova. Hoppas att du kan stänga öronen för andras tyckande!

    Maria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det blir faktistk lättare och lättare. Inte minst för att jag tog ställning själv för vad jag tyckte, men det tog ett tag efter att hon kom innan jag kunde formulera mina tankar :-)

      Och visst är det skönt att ha dem så nära i sjal och sele!

      Radera
  3. Jag försöker göra typ som dig. Med följd att jag lite då och då får maratondiska för sambon tycker inte att det är hans jobb. Och han blir sur för han inte fattar vad jag gör hela dagarna. Men jag väljer ju att prioritera sonen, det är inte lätt att trösta eller vara uppmärksam medan man står med händerna i diskbaljan. Och jag prioriterar inte bort en barnvagnspromenad i onödan för att diska.

    Så stå på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra!

      Och ja, det tog några månader för oss oxå men nu har vi det fantastiskt bra här hemma:-) (även om vi oxå bråkar om de trista sysslorna ibland ;-))

      Radera
  4. Å vad du är klok! Fortsätt så här!
    Jag bar hela dagarna, ammade hela kvällarna, samsov o "skämde bort", lät min bebis styra för annars blev det kaos. Jag ser det som att jag gjorde många insättningar på trygghetssparkontot o idag har vi råd med de uttag som följer med livet. I dag har jag sedan flera år en urglad, trygg, givmild och omtänksam 5-åring
    Och jag är singelmamma med minimal avlastning de första 1,5 åren, så det går det också. Men vad skönt att ha en omtänksam pappa närvarande

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att höra! Bra uttryckt med "sparkonto" :-)

      Radera
  5. Åh herregud så jag känner igen mig. På varenda punkt. Blir så ledsen mest varje dag över nära släktingar (mest på mannens sida) som ska slita och dra i henne. Har resulterat i att vi håller oss borta. Träffar dem på sin höjd varannan vecka. Vilket gör att hon inte känner igen dem och så blir det ännu svårare. Kan de inte bara respektera henne som individ!? Ja, du har ju beskrivit allt ovan, jag behöver inte ta det en gång till. Men tack för att du satte ord på det. Självklart gör vi rätt!

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja, eller hur! Ska det vara så svårt att lyssna?!

      kramar!

      Radera
  6. Men vilket fantastiskt bra inlägg!
    För jag gör som du; lyssnar på min dotter och finns där.
    Det var ju det jag ville...
    På vår öppna förskola och bvc säger de samma sak: små barn kan man inte sjämma bort och inget barn kan bli bortskämt med ren kärlek.
    Så rätt!!
    För det är skilnad på att finnas där och visa trugghet och kärlek, och på att bara vara där hela tiden av ren slentrian och att dämpa barnets behov innan det ens känner ett närhetsbehov. Ja, du förstår nog vad jag menar...
    Ch du är inte ensam om att få höra åsikter i tid och otid.

    Kram till dig!

    SvaraRadera
  7. Håller med dig till 100% och blir så arg på sådana kommentarer...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att inte vara ensam om att bli förbannad ;-)

      Radera
  8. Jättebra inlägg!! Håller med dig helt och hållet! Jag tror att din flicka kommer att bli väldigt trygg och harmonisk tack vare att du tänker såhär. Kram!

    SvaraRadera
  9. hejsan,
    jag tycker du är klok som lyssnar på ditt barn! Hejja dig! Fler skulle göra som dig, istället för att lyssna på andra skulle de följa och lyssna på sina barn!
    Känner tyvärr igen de flesta kommentarer du fått, varför är det så många som tycker sig veta så mycket om det de inte har något att göra med??
    Synd att du tar bort bloggen!
    Tänker på dig! Sköt om dig och din underbara familj! Ha det bäst, nu och i framtiden.
    Kramar //Mia

    SvaraRadera
  10. Du är så klok Jenny!! Hinner inte skriva mer nu då det är gröttime här strax, men bra skrivit!

    Kram Sara

    SvaraRadera
    Svar
    1. Krama Sixten och Ture en xtra gång från mig!

      :-)

      Radera
  11. Åh vad jag önskar att jag inte hade lyssnat på alla som sa "lägg ifårn dig honom annars får du ett helvete". Jag bar honom mycket men kunde ha burit honom mer, nu när han är 2,5 och väger 17 kg så börjar det bli svårt. Men annars har jag nog gjort som du, närhet, ömhet, kramar. Samsover fortfarande fast det verkar provocera lite det med. Jag tänker absolut inte sluta före 3 iaf. :) /Bambis mamma

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är så glad att mina instinkter var mer högljudda än folket runt mig men fy så jobbigt det var med alla åsikter! Nu känns det sååå bra och jag har upptäckt att det inte bara är jag som tycker så. Finns bra grupper på FB, "Nära Föräldraskap", amningshjälpen, och några grupper till men människor som tycker det är bra mycket bättre att lyssna till sitt barn än på allt man "måste"

      Kramar!

      Radera
  12. Å, vi gjorde precis som dig! Sonen sov PÅ mig i flera månader för att han hade så ont i magen att han inte kunde sova annars! Bärselen var min räddning på dagarna så jag åtminstone skulle få äta. Upplevde inte att andra dömde mig för just det, men däremot fick vi ofta höra att vi var löjliga som vägrade lämna bort honom innan han var över året och inte ville ge honom socker. OJ vilken dum mamma jag var och det fick jag höra ofta! Men jag lärde mig att inte lyssna, och gå på min egen magkänslan. GO till er!

    SvaraRadera