tisdag 30 april 2013

"Ge inte upp, det är värt det!"

Otaliga är de gånger som jag har läst varianter på rubrikens andemening. Skrivna av bloggerskor som äntligen blivit gravida eller som fått sitt önskebarn. Jag förstår att det är skrivet i välmening och i total lycka men jag har blivit lika irriterad varje gång. För det är faktiskt inte särskilt snällt att skriva eller säga så till någon. Om man önskar ett barn mer än något annat som är det väl inte någon som "ger upp" innan all ork och möjligheter är uttömda? Hur känns det för den som inte orkar mer att få höra något liknande. "Det är värt det". Jag skulle känna mig rätt usel för att jag "ger upp", för att jag inte orkar när den där bloggerskan faktiskt orkade hela vägen till önskebarnet för det var ju faktiskt värt all gråt och förtvivlan. Varför orkar inte jag när det faktiskt är värt det när barnet väl kommer?

Och begreppet "ge upp" gör mig oxå irriterad. För dem som till slut väljer, eller många gånger tvingas välja ett liv utan barn, är det att "ge upp"?

Så för er som ser detta, tänk en gång till innan ni skriver något dylikt, det kan faktiskt vara så att det ni skriver i er nyfunna bebislycka gör väldigt ont i någon annan.

8 kommentarer:

  1. Precis så!
    Precis så har jag velat förklara det men inte hittat orden.
    Och kanske har jag skrivit något i stil med "ge inte upp", men att det är värt det, ja det förstår nog alla. Det är ju därför man kämpar så.

    Väl skrivet av dig!

    Ram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kommer ihåg när du skrev det efter att Mini kommit, men du skrev att du var så glad att du hade orkat att ni inte hade gett upp för att det var värt allt mög som varit innan. Och det är ju dn helt annan sak! För mig iaf :-) Våra älskade längtansbarn, klart att de är värda allt! :-)

      Kramar!

      Radera
  2. Jag beundrar dem som vågar gå vidare, som vågar släppa taget. Det är ju så svårt! Svårt att tänka "aldrig". Det är - faktiskt - lättare att bara fortsätta. Visst, jag fick henne. Men det hade kunnat vara tvärtom. Att jag gjort 11 inseminationer, 4 IVF och 4 ED och bara blivit 300000kr fattigare. Det är ingen skam i att ge sig - jag är glad att jag vann men jag undrar om jag varit modig nog att sätta stopp om jag inte gjort det?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller hur, visst är det så! Det är ju att gå vidare som kräver mod som fan. Vårt beslut att sätta stopp på ivf:er fick mogna fram, det var under ångest som beslutet togs men det var skönt när det väl var gjort. Men vi hade ju ÄD som en utväg till så det var aldrig ett definitivt stopp. Svårt var det i alla fall. Orkar inte tänka på hur det känns att ta beslutet som många tvingas göra. usch!

      Radera
  3. Jag är väl en dag dem som kunnat läsa alla era bloggar och läsa om hur ni en efter en blivit gravida och själv fortsatt att vara i precis samma läge efter över 6 år. Så jag kan bara skriva under på det du säger, att det känns jobbigt när någon skriver så. För det är klart att vi också fattar det, även om vi, tack och lov, inte kan veta exakt hur underbart det är att lyckas. Jag har själv inte långt till 40 och klappade ihop i höstas av allt jag gått igenom och jag måste inse nu att min kropp inte orkar mer. Det blev "bara" ett ivf och en ED men mer ville inte min kropp. Så hur än mycket jag skulle önska att jag inte "gav upp", så har jag nog inget val eftersom kroppen inte orkar längre. Lyckligtvis blir det inte så många som hamnar där. Jag skulle inte önska någon att vara i vår sits, men nu är vi här och det finns inget mer vi kan göra. Det enklaste för såna som mig är väl att inte läsa bloggar längre och försöka leva ändå. Egentligen ger det ju bara ångest ändå att läsa om alla er som lyckats.
    Synd att du slutar blogga, jag har följt dig ett tag, men stort lycka till och njut av ditt underverk!
    Kram
    Jenny

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har funderat några dagar vad jag ska skriva till dig, hur jag ska svara men allt som kommer ut är en massa floskler och eftersom jag hatar såna själv så skiter jag i dem. Blir dock ledsen över att läsa dina ord, vet själv hur jävlig kampen är men jag vet inte hur det känns att till slut tvingas ta beslutet att säga stopp.

      Önskar dig all lycka om går

      tack för dina ord och jag lovar att jag njuter som tusan av henne. varje dag.

      Kramar

      Radera
  4. Jag har läst detta inlägg "Ge inte upp, det är värt det!" flera gånger. Jag vill bekräfta att det är precis så som du skriver i inlägget: "Tänk en gång till innan ni skriver något dylikt, det kan faktiskt vara så att det ni skriver i er nyfunna bebislycka gör väldigt ont i någon annan."

    Jag har kommit över "till andra sidan" och har "nyfunnen bebislycka" - men det beror inte på att jag "aldrig gett upp". Det berodde på att jag efter 8 år av oupphörliga fertilitetsbehandlingar av olika slag kunde identifiera och ta kontakt med en utländsk klinik som tog våra fertilitetsproblem på allvar och undersökte oss väldigt noggrant. Kunskapen att kommunicera med den utländska kliniken och kräva att få svar på relevanta frågor hade jag fått tack vare att jag lusläst bloggar och forum och tagit till mig erfarenheter av personer som beskrev vad de gick igenom och hur de medicinerades.

    Det visade sig i en av alla de undersökningar som de gjorde att jag hade en ärftlig blödningsrubbning gällande blodets koagulationsförmåga. Hur mycket jag än hade "försökt" eller "inte gett upp" så hade jag aldrig "lyckats till sist" utan en adekvat behandling av just denna blödningsrubbning. Jag skulle ha haft svårt att få barn även om jag varit 25, och här fick jag förklaringen till mina tidiga missfall när jag var ung.

    Jag har upplevt att andra kliniker både i Sverige och utomlands har behandlat oss som par på löpande band utan att vara det minsta intresserade av att orsaken kunde handla om något annat än "för gamla ägg" och något fel på sperman.

    Ni som försöker få barn genom assisterad befruktning eller andra behandlingar: Känn ingen skuld för att det inte fungerar! Känn ingen skuld om ni bestämmer er för att inte fortsätta göra flera behandlingar! Det är inte de oförklarligt barnlösas fel att outvecklad, klumpig teknik inte fungerar. Det är inte värt att lägga ner så mycket möda på sådant som inte fungerar - ungefär som att använda 1700-talsmedicin i stället för moderna preparat. Har man tur fungerar "1700-talsmedicinen" och någon lycklig ivf-bloggare kan utropa "Ge inte upp, det är värt det!".

    Jag hade tur som hittade min "nål i en höstack", en klinik som kunde hitta den behandlingsbara åkomma som var nyckeln till att lösa fertilitetsproblemet. Jag tänker överhuvudtaget inte på om det var "värt" att gå igenom allt detta för att slutligen få barn. Det var naturligtvis värt att göra en lyckad behandling till slut. Men vägen dit var onödig och hade kunnat undvikas om tidigare kliniker hade haft samma kunskap och intresse för patienten.

    Jag är ledsen över att infertilitetsvården är så dålig. Det är orimligt att kräva av någon att behöva läsa på om sin egen sjukdom och själv söka upp läkare som man hoppas tar en på allvar och äger diagnosmetoder och teknik för att lösa problemet.

    Tekniken att hjälpa patienten kanske inte finns - än. De psykiska, sociala och medicinska konsekvenserna av åratal av ofrivillig och oförklarlig barnlöshet är omöjliga att sia om, oavsett om det blir barn eller inte. Därför ska man aldrig råda någon "Ge inte upp!", "Det var värt det!".
    /Sara

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har så rätt så rätt. Till och med vår infertilitetsläkare menade att de för det mesta famlar i mörkret och faktiskt inte vet så mycket om varför en del behandlingar fungerar och varför vissa inte funkar alls. Eller varför en del embryon som ser helt perfekta ut inte fäster alls medan andra lite halvrisiga kan fästa (som vårt) och bli till ett helt underbart barn. Jag har lite funderingar på att ta upp mitt bloggande igen, (inte som barnlös utan istället med inriktning på barn och alla konstiga normer som finns runt hur vi är och gör med dem) om jag gör det, får jag lyfta upp din kommentar som ett eget inlägg?

      Och grattis till bebislyckan!

      Radera