Det där beslutet som jag inte riktigt ville ta växte sig fram under några dagar i alla fall. Det blir inte mer bloggande för mig i barnlöshetens tecken. Kanske blir det något annat längre fram men det känns inte så nu. Jag svarar på era mail efter hand som jag kan och till alla er andra - Tack som fan för allt stöd under dessa år, utan min blogg och er hade jag nog inte stått ut! Ni hjälpte mig igenom de värsta åren i mitt liv och för det kommer jag alltid vara oändligt tacksam!
Puss och kram från mig till er. Vi ses i kommentarsfälten :-)
torsdag 9 maj 2013
tisdag 30 april 2013
Om att komma ut. Och att gömma sig igen.
Det blir tydligen inget bloggande här. Maja ligger och sover tätt intill mig dagtid och resten av tiden går åt till det vardagliga och åt att jubla över alla framsteg hon gör. Bloggen, som var min livlina, kommer alltför långt ner på listan för att hinnas med. Så jag kommer att säga hej då till er alla så länge och när jag känner att tiden finns så kommer jag tillbaka. Fast inte här.
Som ni ser så är bloggen i stort sett rensad. Den är inte raderad, bara flyttad till en låst blogg istället. För någon vecka sen hade jag en kontrovers med en närstående. Sättet som mina ord och handlingar förvrängdes för att passa den personens behov och agenda gjorde mig oerhört ledsen och även rädd. Om fel person kommer hit och läser mina innersta tankar och gör likadant. Vad händer då? Är jag beredd att slåss emot någon som missuppfattar med vilje eller som verkligen inte vill förstå. Jag är nog inte det. Jag vill inte dela med mig av mina innersta sorger och det som gjort så inihelvetejävla ont till någon som kanske är anonym eller som finns i min närhet och som utnyttjar detta på fel sätt. Därför har jag alltså flyttat min historia. Tyvärr.
Några enstaka inlägg finns kvar. Det finns även två nya inlägg som var viktiga för mig att skriva och låta ligga kvar. Kanske kommer det några inlägg till om jag får tid som jag har menat skriv länge och som jag borde få finnas i offentligheten. Jag kollar till bloggen med jämna mellanrum, inte minst för att det fortfarande finns några fina flickor kvar i min läslista, några som har fått sina önskebarn och andra som fortfarande längtar. Jag hänger kvar hos er i bloggvärlden även om jag slutar själv för tillfället.
Som ni ser så är bloggen i stort sett rensad. Den är inte raderad, bara flyttad till en låst blogg istället. För någon vecka sen hade jag en kontrovers med en närstående. Sättet som mina ord och handlingar förvrängdes för att passa den personens behov och agenda gjorde mig oerhört ledsen och även rädd. Om fel person kommer hit och läser mina innersta tankar och gör likadant. Vad händer då? Är jag beredd att slåss emot någon som missuppfattar med vilje eller som verkligen inte vill förstå. Jag är nog inte det. Jag vill inte dela med mig av mina innersta sorger och det som gjort så inihelvetejävla ont till någon som kanske är anonym eller som finns i min närhet och som utnyttjar detta på fel sätt. Därför har jag alltså flyttat min historia. Tyvärr.
Några enstaka inlägg finns kvar. Det finns även två nya inlägg som var viktiga för mig att skriva och låta ligga kvar. Kanske kommer det några inlägg till om jag får tid som jag har menat skriv länge och som jag borde få finnas i offentligheten. Jag kollar till bloggen med jämna mellanrum, inte minst för att det fortfarande finns några fina flickor kvar i min läslista, några som har fått sina önskebarn och andra som fortfarande längtar. Jag hänger kvar hos er i bloggvärlden även om jag slutar själv för tillfället.
Lyssna på mitt barn eller lyssna på andras åsikter?
Innan jag fick barn själv så förstod jag inte hur mycket åsikter människor har om andras barn. Jag förstod inte heller hur ont det skulle göra ibland när dessa åsikterna uttrycktes eller ibland bara tänktes. Tankarna syns tyvärr väldigt väl även om de inte uttrycks i ord. Blickar, ansiktsuttryck, fnysningar. Nedlåtande fnysningar. Och det gör ont fast jag inte vill att det ska göra så.
Jag valde medvetet att vänta med barn. Jag var inte redo när jag var trettio och definitivt inte när jag var tjugofem. Att det sen tog alldeles för lång tid innan hon äntligen fanns är en annan historia. Min egen uppväxt och en stor del av vuxenlivet har präglats av min otrygghet och jag ville inte sätta barn till världen innan jag hade bottnat i mig själv. Mamma menade ofta att hon hade dåligt samvete över att hon inte kunnat möta mitt trygghetsbehov, att hon kände sig kvävd och otillräcklig och jag lovade mig själv att inte göra likadant. Jag tror att vi föds olika, en del har en bägare nästan fylld av trygghet, andras, som min, är i stort sett tom. En kollega till mig brukar säga att "barn tankar trygghet, när de har tankat färdigt så släpper de taget" och jag tror på det. Jag fick inte tanka färdigt och har därför fått jobba hårt med att försöka fylla min bägare på andra sätt.
Mitt sätt att hantera Maja på är därför att lyssna, inte att försöka bestämma över, eller styra hennes behov i nuläget. Hon får därför amma när hon önskar, vilket kan bli tre gånger i timmen, eller varje, eller varannan timme. Hon ligger och sover hos mig dagtid eftersom hon har svårt att somna och inte kommer till ro på egen hand. På kvällen somnar hon tätt intill mig och ligger så till hon sover djupt, då jag lyfter över henne till nestet i spjälsängen som står intill min säng. Jag bär på henne mycket, antingen i famnen, i en sjal eller i en sele. Om hon ligger i vagnen eller på golvet eller i någon annans famn och visar hon att hon är missnöjd på ett eller annat sätt så tar jag upp henne eller ber att få tillbaka henne från personen som håller henne. I nuläget är jag och hennes pappa hennes trygghet och hon ska inte behöva kämpa för att få komma till någon av oss.
Detta verkar provocera en del människor något oerhört. Jag har fått höra ett otal gånger att jag skämmer bort henne, att hon kommer att bli mammig, inte hon inte kommer att kunna bli självständig och så vidare. Du måste göra det och du måste göra detta. Och meningen som kommer oftast ur de andras munnar: du måste ju vänja henne... Som jag kommit att hata det ordet. Att vänja henne vid det som hon inte är redo för? När hon visar tydligt att hon inte vill. Varför skulle jag göra det?! Att träna henne på olika saker, det är en annan sak. Det är jag med på. Men inte att vänja henne vid något som hon tycker är obehagligt genom att låta henne skrika efter oss eller skrika sig till sömns.
Och hur funkar alla andra förhållanden? Vilka tips ger vi när det gäller ett förhållande mellan två vuxna parter? Lyssna inte på din partner när hen vill vara nära dig. Om hen är osäker och har svårt att vara ifrån dig då ska du vara hård och verkligen inte ta i henom. Om hen vill prata med dig så ska du igonera detta så länge du orkar. Men det är ju inte samma sak? Nä, det är ju inte det!!! Ett barn eller en bebis kan inte uttrycka sina behov som en vuxen kan. Varför skulle vi då ignorera det som denne behöver? Ska vi inte lyssna så mycket mer noggrant om man inte riktigt förmår att uttrycka sig? Jag tror INTE att barn kinkar eller skriker för att de gillar att kinka och skrika eller för att de på något sätt försöker manipulera sin omgivning till att göra som denne vill. Skriket är ju för att den är hungrig, trött, våt i blöjan eller för att denne behöver närhet. De andra behoven skulle vi inte drömma om att inte tillfredsställa, varför nekar vi dem då närhet om de behöver det?
För jag tror att närhet är en av de faktorer som leder till trygghet, riktig, äkta grundtrygghet. Och om jag lyssnar på henne så kommer hon att veta att jag finns där för henne och då kommer hon att kunna röra sig bort ifrån mig när hon är redo för det. Istället för att jag rör mig bort från henne. Jag tror inte på skrikmetoder, eller det är klart att de funkar annars skulle ingen använda dem. Men jag tror inte på dem ändå. Jag tror inte att de behövs.
Det kanske tar längre tid att göra som jag gör men vad ska jag göra med min tid förutom att finnas till för henne? Jag önskade inte barn för att mitt liv skulle vara likadant som det var innan eller för att jag skullle ha båda händerna fria till att göra en masssa saker hela tiden. Jag har fortfarande inga behov av att springa på stan eller leka lattemamma. Om det tar ett halvår eller ett år längre tid för henne att kunna somna själv så får det väl ta det?
Jag har oxå fått höra att så där hade jag inte kunnat göra om jag vore singel, ensamstående mamma eller om Maja inte hade varit enda barnet. Nä, tro fan att jag inte hade kunnat ligga på soffan eller i sängen hela dagarna med henne då. Då hade jag fått hitta andra sätt att få henne att somna på, kanske i bärsjalen eller i selen. Men nu är jag ju inte ensam med henne, eller har fler barn för den delen, och Majas pappa har verkligen fått ta ett mycket större ansvar här hemma sen hon kom. Vilket nog inte är helt av ondo eftersom han nu har mycket bättre koll på vad som behöver och inte behöver göras här hemma. Jag har oxå fått släppa på att saker och ting ska göras på mitt sätt och insett att det går att göra på hans sätt istället.
Jag tror inte att man kan skämma bort ett barn med närhet eller kärlek eller genom att lyssna på dem. Skämma bort någon är något helt annat. Det handlar om att inte kunna sätta gränser eller inte vara konsekvent när det gäller till exempel pengar, saker, sysslor som ska göras, att laga speciell mat till någon som inte vill äta det som finns på bordet och så vidare. Saker och handlingar, inte närhet och kärlek. Tillgången på närhet och kärlek ska vara obegränsad.
Det jag har så svårt att förstå är hur mitt sätt att tänka på och behandla henne kan vara så provocerande.
Jag valde medvetet att vänta med barn. Jag var inte redo när jag var trettio och definitivt inte när jag var tjugofem. Att det sen tog alldeles för lång tid innan hon äntligen fanns är en annan historia. Min egen uppväxt och en stor del av vuxenlivet har präglats av min otrygghet och jag ville inte sätta barn till världen innan jag hade bottnat i mig själv. Mamma menade ofta att hon hade dåligt samvete över att hon inte kunnat möta mitt trygghetsbehov, att hon kände sig kvävd och otillräcklig och jag lovade mig själv att inte göra likadant. Jag tror att vi föds olika, en del har en bägare nästan fylld av trygghet, andras, som min, är i stort sett tom. En kollega till mig brukar säga att "barn tankar trygghet, när de har tankat färdigt så släpper de taget" och jag tror på det. Jag fick inte tanka färdigt och har därför fått jobba hårt med att försöka fylla min bägare på andra sätt.
Mitt sätt att hantera Maja på är därför att lyssna, inte att försöka bestämma över, eller styra hennes behov i nuläget. Hon får därför amma när hon önskar, vilket kan bli tre gånger i timmen, eller varje, eller varannan timme. Hon ligger och sover hos mig dagtid eftersom hon har svårt att somna och inte kommer till ro på egen hand. På kvällen somnar hon tätt intill mig och ligger så till hon sover djupt, då jag lyfter över henne till nestet i spjälsängen som står intill min säng. Jag bär på henne mycket, antingen i famnen, i en sjal eller i en sele. Om hon ligger i vagnen eller på golvet eller i någon annans famn och visar hon att hon är missnöjd på ett eller annat sätt så tar jag upp henne eller ber att få tillbaka henne från personen som håller henne. I nuläget är jag och hennes pappa hennes trygghet och hon ska inte behöva kämpa för att få komma till någon av oss.
Detta verkar provocera en del människor något oerhört. Jag har fått höra ett otal gånger att jag skämmer bort henne, att hon kommer att bli mammig, inte hon inte kommer att kunna bli självständig och så vidare. Du måste göra det och du måste göra detta. Och meningen som kommer oftast ur de andras munnar: du måste ju vänja henne... Som jag kommit att hata det ordet. Att vänja henne vid det som hon inte är redo för? När hon visar tydligt att hon inte vill. Varför skulle jag göra det?! Att träna henne på olika saker, det är en annan sak. Det är jag med på. Men inte att vänja henne vid något som hon tycker är obehagligt genom att låta henne skrika efter oss eller skrika sig till sömns.
Och hur funkar alla andra förhållanden? Vilka tips ger vi när det gäller ett förhållande mellan två vuxna parter? Lyssna inte på din partner när hen vill vara nära dig. Om hen är osäker och har svårt att vara ifrån dig då ska du vara hård och verkligen inte ta i henom. Om hen vill prata med dig så ska du igonera detta så länge du orkar. Men det är ju inte samma sak? Nä, det är ju inte det!!! Ett barn eller en bebis kan inte uttrycka sina behov som en vuxen kan. Varför skulle vi då ignorera det som denne behöver? Ska vi inte lyssna så mycket mer noggrant om man inte riktigt förmår att uttrycka sig? Jag tror INTE att barn kinkar eller skriker för att de gillar att kinka och skrika eller för att de på något sätt försöker manipulera sin omgivning till att göra som denne vill. Skriket är ju för att den är hungrig, trött, våt i blöjan eller för att denne behöver närhet. De andra behoven skulle vi inte drömma om att inte tillfredsställa, varför nekar vi dem då närhet om de behöver det?
Det kanske tar längre tid att göra som jag gör men vad ska jag göra med min tid förutom att finnas till för henne? Jag önskade inte barn för att mitt liv skulle vara likadant som det var innan eller för att jag skullle ha båda händerna fria till att göra en masssa saker hela tiden. Jag har fortfarande inga behov av att springa på stan eller leka lattemamma. Om det tar ett halvår eller ett år längre tid för henne att kunna somna själv så får det väl ta det?
Jag har oxå fått höra att så där hade jag inte kunnat göra om jag vore singel, ensamstående mamma eller om Maja inte hade varit enda barnet. Nä, tro fan att jag inte hade kunnat ligga på soffan eller i sängen hela dagarna med henne då. Då hade jag fått hitta andra sätt att få henne att somna på, kanske i bärsjalen eller i selen. Men nu är jag ju inte ensam med henne, eller har fler barn för den delen, och Majas pappa har verkligen fått ta ett mycket större ansvar här hemma sen hon kom. Vilket nog inte är helt av ondo eftersom han nu har mycket bättre koll på vad som behöver och inte behöver göras här hemma. Jag har oxå fått släppa på att saker och ting ska göras på mitt sätt och insett att det går att göra på hans sätt istället.
Jag tror inte att man kan skämma bort ett barn med närhet eller kärlek eller genom att lyssna på dem. Skämma bort någon är något helt annat. Det handlar om att inte kunna sätta gränser eller inte vara konsekvent när det gäller till exempel pengar, saker, sysslor som ska göras, att laga speciell mat till någon som inte vill äta det som finns på bordet och så vidare. Saker och handlingar, inte närhet och kärlek. Tillgången på närhet och kärlek ska vara obegränsad.
Det jag har så svårt att förstå är hur mitt sätt att tänka på och behandla henne kan vara så provocerande.
"Ge inte upp, det är värt det!"
Otaliga är de gånger som jag har läst varianter på rubrikens andemening. Skrivna av bloggerskor som äntligen blivit gravida eller som fått sitt önskebarn. Jag förstår att det är skrivet i välmening och i total lycka men jag har blivit lika irriterad varje gång. För det är faktiskt inte särskilt snällt att skriva eller säga så till någon. Om man önskar ett barn mer än något annat som är det väl inte någon som "ger upp" innan all ork och möjligheter är uttömda? Hur känns det för den som inte orkar mer att få höra något liknande. "Det är värt det". Jag skulle känna mig rätt usel för att jag "ger upp", för att jag inte orkar när den där bloggerskan faktiskt orkade hela vägen till önskebarnet för det var ju faktiskt värt all gråt och förtvivlan. Varför orkar inte jag när det faktiskt är värt det när barnet väl kommer?
Och begreppet "ge upp" gör mig oxå irriterad. För dem som till slut väljer, eller många gånger tvingas välja ett liv utan barn, är det att "ge upp"?
Så för er som ser detta, tänk en gång till innan ni skriver något dylikt, det kan faktiskt vara så att det ni skriver i er nyfunna bebislycka gör väldigt ont i någon annan.
Och begreppet "ge upp" gör mig oxå irriterad. För dem som till slut väljer, eller många gånger tvingas välja ett liv utan barn, är det att "ge upp"?
Så för er som ser detta, tänk en gång till innan ni skriver något dylikt, det kan faktiskt vara så att det ni skriver i er nyfunna bebislycka gör väldigt ont i någon annan.
torsdag 21 mars 2013
Om det förflutna
Nu har jag snart gått igenom mina fyra första månader av bloggeriet. När jag läser om mitt liv så blir det så väldigt tydligt att livet verkligen sätts på paus under barnlösheten. Inläggen som inte handlar om försök, längtan, sorg, förtvivlan eller att orken rinner ut, ekar så himla tomma. De är tafatta försök att försöka leva ett liv som jag inte orkade. Jag läste i en annan blogg att skribenten själv önskade, eller tyckte, att så här i backspegeln efter att längtansbarnet hade kommit, så kunde hon ha varit bättre på att leva mellan försöken. Det är väl bra för dem som orkar det men jag tror att det är svårt för många av oss. Och vid läsning av mitt eget liv så syns det att jag inte förmådde mer än det jag gjorde.
Mina tankar ikväll går till dem som fortfarande kämpar. Var rädda om er o ställ inte för höga krav på er själva. Livet vi lever eller har levt är rätt omänskligt. Även om en del tycker att ofrivillig barnlöshet är ett lyxproblem. Många varma kramar till er.
Mina tankar ikväll går till dem som fortfarande kämpar. Var rädda om er o ställ inte för höga krav på er själva. Livet vi lever eller har levt är rätt omänskligt. Även om en del tycker att ofrivillig barnlöshet är ett lyxproblem. Många varma kramar till er.
måndag 10 december 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)