Nu har jag snart gått igenom mina fyra första månader av bloggeriet. När jag läser om mitt liv så blir det så väldigt tydligt att livet verkligen sätts på paus under barnlösheten. Inläggen som inte handlar om försök, längtan, sorg, förtvivlan eller att orken rinner ut, ekar så himla tomma. De är tafatta försök att försöka leva ett liv som jag inte orkade. Jag läste i en annan blogg att skribenten själv önskade, eller tyckte, att så här i backspegeln efter att längtansbarnet hade kommit, så kunde hon ha varit bättre på att leva mellan försöken. Det är väl bra för dem som orkar det men jag tror att det är svårt för många av oss. Och vid läsning av mitt eget liv så syns det att jag inte förmådde mer än det jag gjorde.
Mina tankar ikväll går till dem som fortfarande kämpar. Var rädda om er o ställ inte för höga krav på er själva. Livet vi lever eller har levt är rätt omänskligt. Även om en del tycker att ofrivillig barnlöshet är ett lyxproblem. Många varma kramar till er.
